torsdag 4 februari 2010

UTMATTNINGSSYNDROM

ATT BLI TVUNGEN ATT STANNA UPP...

TACK alla ni goa för all er omtanke, åh vad det betyder mycket och det värmer SÅÅÅ! Jag är så glad över att jag började blogga. Jag har fått så många härliga goa bloggvänner som ger mig så mycket värme, ni betyder jättemycket!!!

Jag har nu VILAT några dagar och jag börjar få nya krafter. Jag är vid gott mod men mycket trött. Jag jobbar 75% och det känns för mycket just nu, jag hinner inte återhämta mig tillräckligt. Utmattningssyndrom/utbrändhet kan sitta i upp till 2 år, men från försäkringskassan är ju alla friska efter 1 år och efter det är det bara att kämpa på, oavsett om man skulle känna sig dålig, de har ju beslutat att alla är friska efter 365 dagar!

Mitt syndrom är ändå en lindrig variant av sjukdom, den går ju att vila bort och jag kommer att bli bra, även om vissa sviter kommer att sitta kvar livet ut. Men jag behöver mycket vila och skulle må så bra av att jobba 60%. Men det är stopp från försäkringskassan, jag är friskskriven nu. Jag har det ändå lindrigt mot andra med allvarliga sjukdomar, det är inte lätt att inte fungera i dagens Sverige, jag känner med er alla som är i en värre sits mot för min!

Att drabbas av utmattningssyndrom kan ju tyckas att man borde känna av innan det går överstyr. För mig handlar det om lång tid av att lägga mer och mer uppgifter på mig själv, när jag hade klarat en viss nivå kunde jag ju lägga på mig lite till... Jag var sällan nöjd med mina prestationer, jag kunde göra det bättre. Jag ville göra mycket mer än jag hann med. Att vara uppe i varv blev ett normaltillstånd och jag såg det inte som något konstigt.

Så här fungerade jag både på jobbet och hemma. Var det tipptopp hemma funderade jag varför jag inte hade hunnit med strykhögen, bakningen och annat som inte blev gjort. Alla andra fixade ju det... !?! Jag blev dålig på att se det jag gjorde och det jag var bra på. Min arbetsbelastning på arbetet var FÖR hög, jag hade min klass med klassansvar, specialundervisning av en annan stor grupp, plus extra engagemang för en elev med särskilda svårigheter, hoppade över raster och gick direkt från det ena till det andra plus att jag hade andra extra arbetsuppgifter och jag jobbade bara 80%. Det hade varit flera omorganisationer på arbetet, jag hade fått ändrade arbetsuppgifter och det hade varit mycket personalindragningar. Jag gick hela tiden på högvarv, men hade inga rejäla stressymptom.

Jag gjorde allt för att få ihop tillvaron och nöjde mig inte med den enkla vägen, allt skulle vara på bästa sätt. På jobbet skulle jag ha en levande undervisning utan böcker, kreativt, pedagogiskt och individuellt. Hemma skulle det vara undanplockat varje dag och jag skulle hinna vara en supermamma. Jag märkte sakta att ingenting blev roligt, jag som hade varit en livsnjutare. Jag bara gjorde saker, strukturerade upp allt för att spara ännu mer tid, för att bli ännu effektivare. Sakta började jag känna att glädjen försvann...

Sen kom julen 2008 och jag fick jullov, min räddning, jag varvade ner, därefter kunde jag inte få tillbaks farten i livet igen, kroppen var helt slut. Jag slutade fungera och blev sjukskriven. Det var då allt kom, jag fick stora koncentrationssvårigheter, kunde inte titta på TV, inte läsa böcker, fick problem med minnet, tappade ord, hade hjärtklappning och spänningar i huvudet. Jag tappade initiativförmågan, kunde inte göra någonting här hemma, var helt orkeslös och allt gick SÅ långsamt.

Det blev ett års kämpande för att komma tillbaks i arbete igen. Jag var den typiska duktiga flickan som bränner ut sig. Vilket jag absolut inte tyckte när jag höll på att slita ut mig, jag hade ingen aning om att jag tillhörde den här skaran som skulle drabbas, jag var ju inte duktig! Jag har lärt mig SÅÅÅ mycket på det här året och skulle inte vilja ha det ogjort, idag lever jag ett lugnare och skönare liv. Jag är SÅ glad över att kunna vara tillbaks i livet igen, även om jag behöver göra små pauser och stoppa livet ibland. Jag försöker bli bra på att "DET DUGER"! Nu är jag bra på att ta hand om mig själv och jag samlar på tillfällen att njuta och få positiv energi.

STANNA UPP & TA HAND OM ER

KRAM LISE-LOTT

35 kommentarer:

Allt o Inget Med Jeanette sa...

Fantastiskt bra skrivet!!

Det är som du skriver...
Man känner inte att man är ute på för hal is förrän man gjort en dundervurpa!!!

O F-kassan är inte alltid kul att ha att göra med i dessa sammanhang. Jag är glad att jag är hemma o slapp ta den diskussionen med dem...


Sköt om dig o gör bara sånt som gör dig glad!!

Kramar Jeanette

♥ Mittvitahus ♥ sa...

Åh vaqd bra skrivet! MIn älskade vän har drabbats av samma sak och jag försöker stötta henne nu till 100% även om det är svårt att vara vän!
Du har tagit helt underbara bilder:) Stor kram Mia

Monica sa...

Å,vad jag känner igen mig i precis allt du skriver. Du kan verkligen sätta ord på känslor.

En klok vän sa till mig en gång: "Världen behöver inga duktiga flickor. Världen behöver glada flickor". Det stämmer.

Ta hand om dig.

Kramisar

VITA NYANSER sa...

Tack Monica! Oj vad det stämmer!!!

Kram L-L

Vit Romantik sa...

Va rädd om dig!!!
Tack för underbara bilder!!
Många kramar Johanna

Grodmamman sa...

Vackra bilder!
Har inte hamnat där själv, men kan känna igen vissa saker du skriver. Har börjat tänka mer och mer att jag ska vara nöjd med det jag i alla fall lyckades få gjort. Inte lätt alla gånger, men jag jobbar på det. Sedan har jag blivit bättre på att be om hjälp och delegera. Det blir inte gjort på "mitt sätt", men det blir gjort!:)
Ta hand om dig!
Kramar

Fro sa...

Så bra skrevet! Nydelige bilder du har tatt - ta vare på deg selv!

Klem

Vardagslyx sa...

Jag känner ju igen så mycket av det du skriver. Även om orskaerna inte riktigt var detsamma för mig fick jag precis samma symptom.
Jag skulle aldrig ha kunnat jobba 100% efter ett år, det tog mig ju ett halvår att fatta att jag var sjuk!
Sån TUR var "glömdes" jag bort av försakringskassan(!!!) och det tog ett och ett halvt år innan de började ställa krav på mig. Först DÅ började jag gå upp i tid. Annars hade det aldrig gått! Nu är jag "frisk", men kan bara jobba 75%.
Jag hoppas du får dina krafter tillbaka och inte känner dig stressad. Tänker på dig!

Kram Pernilla

Signe 1 sa...

Härliga bloggvän! Ta hand om dig nu och försök att i första hand tänka och koncentrera dig på dig och din familj!!

STÖRSTA kramen Sofia

Annaleenas hem.. sa...

ååå du underbara människa..tack att du berättar om ditt liv, jag är så glad att funnit dig:)

Tyväär så ser vårt samhälle uy att vara byggt efter en stereotyp...efter den effektiva människan...men oftast mera känsliga och kreativa människor som behöver, reflektion för att skapa och göra världen vackrare omkring sig hittar inte livsrytmen..så hände för mig..
man får stå på sig för den man är, och hur man vill leva..och sen så verkligen känna att man duker...
En varm kram ..Annaleena från annaleenashem

MiaNostalgia sa...

Takk for det personlige og tankevekkende innlegget ditt (og for den hyggelige kommentaren på bloggen min). Godt å høre at du er på bedringens vei, men jeg skjønner at det er frustrerende med et forsikringskasse som ikke tilpasses situasjonen til hver enkelt person.

Jeg kjenner meg også igjen i det du skrev, fordi jeg for et par år siden ble jeg utbrent, eller "møtte veggen" som vi sier i Norge... Heldigvis kom jeg meg gjennom det, og er idag helt frisk igjen. Det beste rådet jeg kan gi er å omgi deg med mennesker som gir deg positiv energi, våg å si NEI til ting du ikke føler at du har lyst eller overskudd til å gjøre, fyll livet med små eller større positive opplevelservær fysisk aktiv (i et tempo som føles bra for deg), og lytt til kroppen og slapp av når du føler for det.

Husk det viktigste er å bli helt frisk igjen, alt annet kan vente...

Klem fra MiaNoataliga

Cathrin sa...

Oj. Det gör nästan ont att läsa det du skriver. Så oerhört lätt det är att köra sig i botten, utan att ens förstå. Att bli fartblind. Och att sedan krascha utan skyddsnät. För även om förståelsen har ökat, är det så många som inte begriper. Försäkringskassan är bara en aktör där, känns det som. Själv känner jag igen så mycket av det du beskriver och försöker bromsa redan nu. Men det är så svårt. "Lite till, alla andra kan ju..."

Du kan alltså inte bara fota fantastiskt, du skriver så att du berör också.

Önskar dig allt gott!
Kram
Cathrin

årstidens bästa sa...

Oj.

Eller Hjälp.

Jag satt som fastklistrad framför skärmen.Vilken historia du berättar.

Vad starkt att du orkar dela med dig.
Jag önskar dig all lycka och hopp om att komma tillbaks där du är lycklig och känner dig som bäst.

Varm kram från mig.

Inspiration i vitt sa...

Hej Liselott, du är en mycket modig och klok kvinna som berättar hur det kan vara i livet. Allt som du gått igenom har präglat dig och jag hoppas att du tar det lugnt nu. Många känner nog igen sig och har stor nytta av att du delar med dig av dina viktig erfarenheter.
Jag är så glad för din skull att du lyckats så bra att lyssna på din kropp, det tar ju oftast mycket längra tid för de flesta.
Vill bara säga att ditt hem är fantastiskt och du är en hejare på att fota vackra bilder.
Kramar i massor/Ingela.

Stjärnor & Champagne sa...

Åhh du goding...Finfina bilder. Jag är ju också en duktig flicka men har ju aldrig hamnat i en sits som du. Sen kan man känna ibland att man orkar inte mer......Ja det är tur att vi bloggvänner har varandra där vi kan yppa saker fast man aldrig har träffats. Det är så synd att vi bor så långt från varandra för det skulle vara sååå kul att träffas. Men någon gång vem vet IRL...

Stor kram A

Fånga dagen sa...

Hej vännen!
Jag förstår precis vad du nu går igenom och har även förstått att du är en typisk A-typ av människa precis som jag var och delvis är.
Man går på högvarv och ska ha kontroll överallt. Jag har läst mycket om det här i min avslappningslärarutbildning och vet att du inte är ensam, vi är många. Ibland tror jag att vi behöver bekräftelse och jobbar därefter, blir aldrig nöjda liksom.
Jag jobbar med en tjej som är i den här situationen just nu och vi fixar det tillsammans för jag tror att när man har gått igenom samma sak så har man mer att ge sina medmänniskor. Man har en annan förståelse.
Jag tror det är viktigt att du accepterar att du är som du är, du vill ha saker gjorda på ett visst sätt så är det bara men att du är medveten om att en liten förändring i taget kan vara bra för dig. Ha inte så stora krav å dig. Som jag ser det är du en underbar mäniska med enorma ambitioner som du kommer att klara längre fram men ta en liten sak i taget slutmålet kommer senare.
Usch det här blev mycket och du tycker säkert att det låter flummigt men jag var bara tvungen att skriva så. Tänk i delmål så ska du se att det ordnar sig.
Jag tänker på dig vännen.
Kram Lena

Lantliv i Norregård sa...

Hej Vännen!!
Vad modigt och ärligt skrivet!!
Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver...Det här att aldrig räcka till...Och vet du vad, det är vi själva som sätter dom kraven, vi och ingen annan. Det är så sorgligt tycker jag!
Fokusera på dig själv och din familj, inget kan vara viktigare!
Och det där med försäkringskassan, det är bara katastrof.....
Ha det så bra du kan!!

Kram Kram Malin

Tulipa sa...

Hej!
Blir väldigt berörd av dina ord!
Starkt och bra av dig att dela med dig...

Du är stark och du är fantastisk!

Kram Mariette

Fyra årstider ♥ Fotoblogg sa...

Sänder en varm kram<------------->. Ta hand om dig nu och släpp på kraven..skriver just om städning idag på min blogg. Livet är svårt och kompliserat..det är inte så lätt att få ihop det. Men jag tror på dig!
Kram Lotta

Beate sa...

"BRA NOK" er viktig!!!

stoooor klem til deg!

beate

Snusilus o Sannibus sa...

Hej!

Usch ja, man måste ta hand om sig!! Skönt att du mår bättre nu och skönt om dig! Var försiktig!! Jag hoppas att du tar det lugnt nu och att det går åt rätt håll!

Stor kram till dig!

Susanne

Livet på Marbogården sa...

Vad bra du skriver och bilderna är sååå fina! Ta hand om dig...Kram

Viveka i Bläckhornet sa...

Allra raraste du!

Så grymt bra skrivet! Tack för att du förmedlade det till oss trots att det fortfarande låter "fult" i vissa öron.
Känns som om det kunde varit mig du skrev om. Lyckligtvis blev jag aldrig sjukskriven. men jag var med om samma sak som du. Dessutom hade jag nära omkring mig som mådde dåligt både psykiskt och fysiskt. Hur jag tog mig igenom tiden fattar jag ännu inte idag.
Men när jag tittar tillbaka på ur allting var så ryser jag.

Önskar dig en fin helg vännen

Kram viveka

Signe 1 sa...

Ha en underbar helg du oxå min fiiina bloggvän!!

Apropå drömmar, huset (slottet) jag visar idag är ett av mina vilda drömmar att äga, fniss...

Ta hand om dig!!

Största kramen Sofia

Vardagslyx sa...

Glömde att skriva att jag tycker du skriver fantastiskt bra! Det hjälper oss som varit där men också andra kan få en annan förståelse eller kanske förstå varningssignaler hos sig själva. Du hjälper många!

Usch, f-kassan är inte rolig!! Hoppas du kan jobba så mycket som är bra för dig och strunta i dom!! Visst kan man få försaka mycket annat, men får man det bara att gå ihop sig är det nog ändå värt det.

Önskar dig massor av lycka till!!!

Kraaaam

Pilo sa...

Det är modigt av dig att dela med av dina upplevelser och det är svårt för obraddade att förstå. det är ju faktiskt bara i princip i Sverige och Canada som man exempelvis kan bli sjukskriven av stress...Vad det beror på vet jag inte men jag har förstått att det är många runt omkring en som mår dåligt. Varför är det så igentligen? Vi lever bara en gång och borde njuta av livet istället för att stressa oss igenom det!

Ha en fin fredag och ta hand om dig!

Annika sa...

Hej.
Tack för dina tankevärda ord. Befinner mig i samma sits och man känner sig både arg, ledsen och frustrerad över sin situation. Det som inte F-kassan förstår är att man kanske har igen den tid på behandling och vila så att man orkar arbeta resten av sitt liv. Jag och du och alla andra har ju inte valt det här. man skulle ju hellre ha ett brutet ben som läker och blir bra!
Sänder dig kraft i massor och tid att reflektera. En dag i sänder...!
Kram Annika
http://annika-asgoodasitgets.blogspot.com/

Villa Hemmet sa...

Hejhej

Bra skrivet. Känner igen mkt. Ger allt på jobbet, vill ha fint hemma, väluppforstrade barn, vältränad, laga supermat, nytvättad bil osv. Försöker släppa på många av kraven o njuuta av livet HÄR O NU! Inte alltid så lätt...

kram på dig o trevlig helg

Annelie sa...

Vad bra du skriver! Vila nu ordentligt!

Cattis sa...

Åhh va vackert, fundersamt och modigt av dig att skriva om detta.... Blir tårögd över hur stark du är och kämpar vidare men känner ändå när det är dags att stanna upp för din egen skull!

Känner just nu själv att det viktigaste är att ta hand om sig själv så man mår bra...allt annat får på nått sätt komma i andra hand!! Inte lätt men tyvärr ett måste....

Njut av helgen rikigt nu!!
Kjamis Cattis

Hanna sa...

Så fantastiskt du skriver.
Fina tulpaner.
Kram
Hanna

Hjemmekjær sa...

Så bra at det går bedre med deg!
Alle burde lese dette som du har skrevet, vi trenger påminnelser på at vi må "stoppe opp" å se hva vi har/sette pris på det vi har og ikke alltid streve etter at alt skal bli bedre og flottere....selv om ikke det alltid er lett. Så tøft gjort av deg å dele dette med andre....

Go Lise-Lott!!:)

Ha en fin helg med dine kjære!

Vita små hjärtan sa...

Hej!
Ta väl hand om dig!
Ibland är lagar och skrifter omänskliga... Hur det SKA vara! De borde se till person till person...
Kram till dig!

Vickans vita ting sa...

Kloka ord av en klok kvinna måste jag säga! Kanske är det så att det är typiskt för lärare att strukturera;mera & mera.... Känner igen mig i mycket som du skriver om! Härligt att höra att du har funnit en bra balans; se till att hålla kvar den, så gott det går. Det värsta är att 75% i skolvärlden är nästan lika mycket som att jobba heltid, men man får inte betalt för det; eller hur? Fortsätt njuta av dina fina bilder & gratis till firandet av ettårsdagen! Kram Vickan!

Blåbärs och smultronstället sa...

Åh, goa L-L! Vad jag känner igen mig, du vet ju vad jag gått igenom. Nu jobbar jag 25% och ska ha ett nytt rehabmöte på måndag. snart ska jag upp i 50%....
Ta hand om dig, vännen! Carpe diem!
Kram Susanne